Hon har bidat sin tid i över 20 år. Efter en klimatkupp i Exxon Mobil – USA:s största oljebolag med en daglig produktion som ett mindre Opec-land – är den finländska omställningsspecialisten Kaisa Hietala nu på plats i styrelsen. Uppdraget: Att bryta oljeberoendet. ”Hela energisystemet behöver förändras”, säger hon.
(Di Weekend, 18 december 2021)
Det började med ett brev och slutade med en revolt. Vårens bolagsstämma för Exxon Mobil blev en speciell tillställning med klimatfrågan, en liten aktivistfond och en tålmodig finländska i huvudrollerna på den ena sidan. På den andra: en ledning med en bergfast tro på den egna affärsmodellen.
I internationell press kallas vad som följer för historiskt och liknas vid Davids strid mot Goliat: Exxon – världens femte största källa till utsläpp, som producerar enorma mängder olja per dag och som har känt till klimatförändringarna sedan 1970-talet men lagt miljontals dollar på lobbying mot åtgärder – utsätts för en klimatkupp.
På bolagsstämman nås kulmen på en halvårslång kampanj, riktad till aktieägarna. Den orkestreras av fonden Engine No. 1 som äger en femtedels promille av Exxon. Budskapet: Få in nytt blod i styrelsen, vända blicken mot grön energi och minska klimatavtrycket – eller förlora pengar.
Oljebolaget, vars vd Darren Woods har förordat större investeringar i olja och avfärdat branschkollegors löften om minskade utsläpp genom att likna det hela vid en lönlös ”skönhetstävling”, går till motattack:
”Låt er inte luras av den en månad gamla hedgefonden Engine No. 1 som vill att ert bolag ska jaga efter en vag och odefinierad plan som vi tror sätter vår framtid och vår utdelning på spel”, uttalar han sig för aktieägarna i Exxon, ett bolag med 150-åriga rötter.
Det uppskattas att båda sidorna, ungefär jämnt fördelat, lägger motsvarande drygt en halv miljard kronor på att bearbeta allt ifrån småsparare till storägare. Men när dammet lägger sig och rösterna väl räknats står det klart att Engine No. 1 får in tre av fyra namn – de första som inte föreslagits av bolaget självt – i Exxons tolvhövdade styrelse.
Tidigare okända Engine No. 1 hade inte haft en chans utan oväntat stöd, nämligen från några av Exxons största investerare: Blackrock, Vanguard och State street. De röstade alla mot Exxons ledarval och gav aktivisterna stödet de behövde. Anledningen uppgav man var klimathotet.
”Vi tror att mer behöver göras i Exxons långsiktiga strategi”, kommenterade Blackrock efteråt i ett uttalande i New York Times, angående ambitionen att reducera klimatriskerna, vilket fondförvaltaren också påpekade påverkar aktieägarnas värde.
Flera av Exxons egna kandidater, däribland en tidigare chef för ett statligt malaysiskt oljebolag, får alltså stå åt sidan. Rätt in i den fossila ekonomins nervcentra skickas i stället Kaisa Hietala, en eftertänksam finländska med en förändringsagenda, som har bidat sin tid i över 20 år.
Hon ser skiftet till förnybar energi som oundvikligt.
”Men jag har ingen kristallkula och kan inte säga när vi når ’peak oil’”, säger Kaisa Hietala till Di Weekend, några månader efter att hon intagit sin styrelseplats.
I mitten av 2000-talet, när Exxon var världens största börsbolag och vinsterna från oljan flödade, arbetade hon framgångsrikt med att bryta det halvstatliga finska bolaget Nestes oljeberoende genom satsningar på förnybara bränslen.
De egna studierna i både geofysik och miljövetenskap har hon i dag nytta av i ”en god balans”. Men framför allt är hon ”väldigt mycket av en affärsperson” som inte ser någon motsättning mellan lönsamhet och hållbarhet, hävdar hon själv.
”Jag är väldigt pragmatisk och jag har aldrig sett mig själv som en aktivist”, säger Kajsa Hietala.
Exxons operativa spetskompetens, stora resurser och expertis lyfter hon fram som bolagets styrkor.
”Elementen för en omvandling i global skala finns på plats.”
Enligt rapportering i Wall Street Journal i höstas, baserad på läckor, överväger Exxon en strategi för nollutsläpp till 2050. Precis den sortens löfte som vd:n Darren Woods tidigare har hånat. Kaisa Hietala vill inte kommentera uppgifterna. Som styrelseledamot kan hon inte uttala sig om Exxons verksamhet eller framtidsplaner.
”Ledningen kommer definitivt att kommunicera våra planer till aktieägarna, när tiden är rätt.”
Men hon konstaterar att branschen i dag står inför enorma utmaningar, och att viljan och lösningarna måste komma inifrån om ett företag ska förändras:
”Annars handlar det om att bli påverkad utifrån. Det räcker inte för mig. Konkreta och avgörande beslut tas av styrelsen och ledningen. Vill man skapa förändring är det där man måste vara.”
Men det blir ingen lätt uppgift att driva förändring på Exxon. Inte minst för att tre fjärdedelar av styrelsen består av personer som är handplockade av bolaget. Dessutom har Exxon en särställning i oljebranschen genom sin storlek, motsträvighet i klimatfrågorna och särskilda kultur, påpekar Samuel Ciszuk, grundare av energikonsulterna ELS Analysis, med en bakgrund som oljeanalytiker och senior rådgivare på Energimyndigheten.
”De amerikanska oljebolagens oljebolag är en träffande beskrivning. Exxon Mobil är som en stat i staten och har sina egna ambassadörer i ute i världen. De anställda håller ihop och är stolta över att jobba på Exxon. Under min tid som analytiker läckte nästan ingenting därifrån. Det är en nästan kvasistatlig byråkrati, men är mycket mer snabbfotad”, säger han.
Exxons hållning i klimatfrågorna har kritiserats från många håll genom åren. Exempelvis har den amerikanska nunnan Patricia Daly uppmärksammats för att hon under bolagsstämmor propsat på Exxons ”moraliska plikt” att agera. Det nya med Engine No. 1:s angrepp är att det tog fasta på att bolagets klimathållning och finansiella kräftgång är två delar av en helhet.
Det Exxon som Kaisa Hietala kommer till är nämligen ett bolag vars finansiella gloria har hamnat på sned. För ett drygt decennium sedan var företaget världens största, räknat efter börsvärde. På senare tid har bolaget halkat ned rejält i tabellen och underpresterat jämfört med branschkollegorna. När efterfrågan på olja dök under det pandemipräglade 2020 gjorde Exxon en brakförlust och det efter över 20 år utan ett kvartal med röda siffror. I år har aktien förvisso stigit drygt 50 procent fram till i oktober, men platsen i det inflytelserika börsindexet Dow Jones IA, som bolaget haft sedan 1928, förlorade Exxon i fjol.
Tidigt lyckades Engine No. 1:s kampanj övertyga några av USA:s största pensionsfonder. Dagen innan stämman fick man även Blackrock, världens största kapitalförvaltare, på kroken.
När Kaisa Hietala målar upp den scenförändring som har skett i näringslivet tar hon fasta på pengarnas betydelse:
”Hållbarhet är nu en strategisk fråga som skapar värde.”
I bakgrunden finns det faktum att kunderna röstar med fötterna, det vill säga går någon annanstans om bättre villkor går att få, och att lagstiftare har börjat agera. Men det som slutligen har förändrat spelplanen är att ’big money’, som Kaisa Hietala uttrycker det, har vaknat och vill ha både hållbarhet och vinster.
”Det har gått överraskande snabbt. De senaste åren ser kurvan ut som en hockeyklubba. Utvecklingen påverkar aktievärderingen och möjligheterna att låna pengar. Trycket byggs alltså upp och gör att hållbarhet inte bara handlar om pr, utan även om dollar, euros och cent”, säger hon.
För bolag med stora fossilbaserade tillgångar väntar en delikat balansgång, konstaterar hon.
”Det är såklart ett stort dilemma. Jag skulle säga att frågan om hur man bäst fördelar sina framtida investeringar och samtidigt kortsiktigt levererar aktieägarvärde är allra högst upp på agendan för de flesta börsnoterade energibolagen i västvärlden.”
Vad står på spel?
”Det är en fråga om riskhantering att bestämma om man vill vara bolaget som producerar de sista fossila molekylerna, eller om man tidigt vill ställa om portföljen mot nya energikällor. Det är viktiga beslut som påverkar den långsiktiga potentialen och värderingen av företaget.”
Sin över 20 år långa karriär i oljebranschen beskriver Kaisa Hietala som ”en mycket tålmodig resa”. Under studietiden hade hon en tanke, hävdar hon, om att förändra industrin från insidan eftersom det var lika uppenbart då som nu att majoriteten av utsläppen kommer från fossil energi.
”Men jag var också realist och insåg att jag behövde förstå branschen på djupet för att förstå hur jag skulle göra skillnad. Jag menar, miljöorganisationer förde kampanj mot energibolag redan under mitten av 1990-talet. Och åstadkom de egentligen någon förändring? Jag kände att det inte var rätt väg för mig.”
1998 började hon på Neste som då var ett oljebolag. De första åren tillbringade hon med att lära sig ”branschens språk”: hur bolaget tjänade pengar, hur de använde sitt kapital och hur oljan blir till slutprodukter. Först efter sju år föreslog hon den satsning på förnybara bränslen som i dag står för 90 procent av vinsten.
”Jag är säker på att Neste i dag har bättre framtidsutsikter, än om bolaget bara hade hållit fast vid oljan.”
Det senaste årtiondet har Nestes aktiekurs mångdubblats. Men transformeringen beskriver hon som svår. Hon fick försvara en pionjärverksamhet som tog flera år att bli lönsam.
”Det fanns ett motstånd från branschen och anställda som var kritiska till att bolaget investerade så mycket i förnybart när den fossila delen fortfarande gick bra. Förändring av företag handlar helt och hållet om människor. Att jag hade varit en del av företagets historia hjälpte mig, tror jag.”
Vilken roll ser du för fossila bränslen i framtidens energimix?
”De kommer att fortsätta användas både i västvärlden och i utvecklingsländer och utgöra vitala element under tiden som den förnybara sektorn växer fram. Förändringen kommer inte att ske över en natt. Men vi har bråttom, helt klart.”
Kaisa Hietala skissar gärna konturerna av den omställning energisystemet står inför. Men hon är försiktig med att fylla i detaljerna kring vilken roll oljebolagen kan tänkas ta. ”Branschen”, som hon kallar den, behöver öka andelen förnybar energi och hon säger sig vara en stark förespråkare av sådana investeringar.
”För mänskligheten är det avgörande att vi hittar sätt att producera massvis med billig förnybar energi eftersom elektrifieringen är nyckeln till så mycket. Det som i dagsläget är kommersiellt gångbart är sol och vindkraft. Den potentialen borde energibranschen maximera”, säger hon.
Samtidigt ser hon behovet av nya lösningar på områden som är svåra att elektrifiera.
”Då pratar vi främst om vätgas.”
Infångning och lagring av koldioxid, så kallade CCS-lösningar, ser hon som nödvändigt. Personligen är hon mest intresserad av hur koldioxiden kan användas som råvara.
”Jag vet att en del bolag redan tittar på det för att exempelvis ta fram syntetiska bränslen.”
Men frågan kvarstår: Vad skulle ett oljebolag kunna förvandlas till?
”Omställningen blir svår”, slår Filip Johnsson, som är professor i energisystem vid Chalmers, fast.
Han menar att oljebolagen på sikt behöver satsa på helt nya energibärare, som vindkraft.
”Men det ser jag som en jätteomställning som helt förändrar deras kärnverksamhet. Och varför skulle de vara bäst på det?”, säger han.
Inte heller energiexperten Samuel Ciszuk ser någon uppenbar eller enkel väg framåt. Han pekar ut vätgas, kemisk tillverkning och vindkraft som områden som skulle kunna passa med oljebolagens styrkor.
”De har kunskap inom teknik och projektledning som krävs för att leverera stora vindparker till havs. Där börjar man se att det kan bli en affär”, säger han.
Men ingen av de här nischerna är orörd mark.
”Det är troligt att oljebolagen kommer att krympa. Det kommer att bli trångt igenom portarna och dessutom finns det redan andra bolag som är duktiga på de här områdena. Varför skulle de titta på och förlora marknadsandelar?”
Björn Sandén, professor i innovation och hållbarhet vid Chalmers, ser Exxon som ”sinnebilden för det bakåtsträvande oljebolaget”. Han tror att styrelsekuppen har stor betydelse och kan möjliggöra förnyelse. Men också att en framtid som nischade aktörer väntar oljebolagen.
”De kan säkert skära ut en liten del i värdekedjan någonstans och vara duktiga där. Men de kommer inte att vara dominanta i en större del av värdekedjan som de har varit inom olja i över 100 år.”
Men Samuel Ciszuk tycker att det är för tidigt att räkna ut bolagen. De är vana vid att anpassa sig efter marknadsförutsättningarna och dessutom kommer utfasningen att ta tid.
”Efterfrågan på olja och gas blir seg att få bort. En utveckling som ligger i tangentens riktning är att de statliga oljebolagen från Kina, Mellanöstern och Ryssland stärks på de privata bolagens bekostnad.”
Vad innebär det för klimatet?
”Många gör tankevurpan att bara för att de privata oljebolagen krymper så är det bra för klimatet. Men det spelar mindre roll om de statliga samtidigt stärker sina positioner. Det viktiga är att se huruvida det fossila utbudet krymper eller inte.”
Men Kaisa Hietala är optimistisk inför framtiden. Hon framhäver att en viktig trend inom den bredare energisektorn är att förnybar energi kopplar samman branscher som traditionellt har varit separerade. Oväntade allianser uppstår och bolag närmar sig varandra. Hon illustrerar med tillverkningen av litiumjonbatterier som får kraft av bilbranschens satsningar på elbilar och egna batterifabriker.
”Jag hoppas att vi kan få se bolagssamarbeten som var otänkbara för 10-15 år sedan. Anledningen till att jag hoppas det är att hela energisystemet behöver förändras.”
Om: Kaisa Hietala
Ålder: 50 år.
Bor: Helsingfors.
Bakgrund: Studerade geofysik och miljövetenskap vid Uleåborgs universitet och University of Cambridge. Jobbade på finska Neste från 1998 till 2019. Beskrivs som arkitekten bakom bolagets framgångsrika skifte från olja till förnybara bränslen. Sålde sitt miljökonsultbolag Gaia till svenska Sweco i april.
Gör: Styrelseledamot i Exxon Mobil sedan maj 2021. Dessutom styrelseledamot i förpackningsbolaget Smurfit Kappa och ordförande för den gröna startupen Tracegrow.
Om: Exxon Mobil och utsläppen
Bolaget har sina rötter i legendariska Standard Oil, som grundades 1870 av John D. Rockefeller och styckades upp av USA:s högsta domstol 1911 eftersom det ansågs ha tillskansat sig ett illegalt monopol.
Genom åren har Exxon Mobil bjudit ett hårdnackat motstånd i klimatfrågan. Forskare från bland annat Harvard och Stanford har slagit fast att Exxon redan på 1970-talet, långt innan kunskapen var allmänt känd, visste att bolagets produkter kunde orsaka en global uppvärmning. Men utåt, hävdar samma forskare, har Exxon lagt miljontals dollar på att förneka kopplingen och att så tvivel i syfte att fördröja åtgärder.
Medan branschkollegor som BP har bytt namn till Beyond Petroleum, utfäst olika klimatlöften och ökat satsningarna på förnybar energi har Exxon hittills hållit fast vid oljan.
I början av 2021 redovisade Exxon Mobil för första gången de koldioxidutsläpp som uppstår vid kundernas användning av bolagets produkter. För 2019 uppgick dessa till 730 miljoner ton. Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser var under samma år 50,9 miljoner ton enligt Naturvårdsverket. Jämförelsen är inte helt rättvisande eftersom det delvis är olika utsläpp som redovisas, men ger ändå en fingervisning på vilken skala Exxon Mobil befinner sig.
Bolaget räknas som världens femte största utsläppare enligt CDP, ett ideellt investerarinitiativ som samlar klimatdata från företag. Ovanför på listan finns bland annat saudiska Aramco och Kinas användning av kol.